(Naples, 1716-Madrid, 1780) was a Spanish painter. Although he received little acclaim during his lifetime and died in poverty, Melendez is recognized today as the greatest Spanish still-life painter of the 18th century. His mastery of composition and light, and his remarkable ability to convey the volume and texture of individual objects enabled him to transform the most mundane of kitchen fare into powerful images. Luis Egidio Melendez de Rivera Durazo y Santo Padre was born in Naples in 1716. His father, Francisco Melendez de Rivera Diaz (1682- after 1758), was a miniaturist painter from Oviedo who had moved to Madrid with his older brother, the portrait painter Miguel Jacinto Melendez (1679-1734) in pursuit of artistic instruction. Whereas Miguel remained in Madrid to study and became a painter in the court of Philip V, Francisco left for Italy in 1699 to seek greater artistic exposure. Francisco took a special interest in visiting the Italian academies and settled in Naples where he married Maria Josefa Durazo y Santo Padre Barrille.Luis was a year old when his father, who had been a soldier in a Spanish garrison and lived abroad for almost two decades, returned to Madrid with the family. Luis Egidio, his brother Jose Agusten, and Ana, one of his sisters, began their careers under the tutelage of their father, who was appointed the King's Painter of Miniatures in 1725.After several years, in his words: painting royal portraits in jewels and bracelets to serve as gifts for envoys and ambassadors, he entered the workshop of Louis Michel van Loo (1707-1771), a Frenchman who had been made royal painter of Philip V of Spain. Between 1737 to 1742, Melendez worked as a part of a team of artist dedicated to copying van Loo's prototypes of royal portraits for the domestic and overseas market, but at least he had a foothold in the palace. He had his artistic sights on a distinguished career as a court painter.  Related Paintings of Luis Egidio Melendez :. | The spy | Detail of Self-portrait Holding an Academic Study. | Still Life with Fruit and Cheese | portrait Holding an Academic Study | portrait Holding an Academic Study |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Jakob Bjock
Jakob Björck (1726 - 1793, Stockholm ) was a Swedish portrait painter. He was a student of the pastellist Gustaf Lundberg.
Juan Rizi
was a Spanish painter of the Baroque period. He was born in Madrid in 1600. He was a brother of Francisco Rizi, and a pupil of Juan Bautista Mayno. In 1628 he entered the Benedictine Order, studied in Salamanca, and became Abbot of the Medina del Campo in Madrid (?). He painted several works for St. Juan Bautista in Burgos, St. Martin in Madrid, and Monte Cassino in Italy. In the Madrid Museum is a St. Francis of Assisi by him (?). He afterwards went to Rome, where he was made an Archbishop (?) by pope Clement X. He died at Monte Cassino in 1681.